Idag bestämde jag mig för att börja blogga igen, känner att både tid och vilja finns.

Just nu sitter jag och matar bebben med blåbärssoppa efter att hon spydde fem gånger igår. Var rädd att hon kanske fått magsjuka eller ännu värre - vinterkräksjukan - men efter att ha sovit länge och fått behålla vattnet hon druckit så verkar det bara röra sig om en engångsgrej. 

Alex har både växt och åldrats sedan sista inlägget, idag är hon drygt SEXTON MÅNADER! Hon är så fin, har börjat på dagis och kan både gå och säga flera ord. Hon är helt fantastisk!

Jag gick med A till affären och stötte på en gammal tant som pratade i säkert en kvart med mig om sin döda granne, urnfästningen, pengar, sin son som hittat en kvinna på nätet samt att den kvinnan blivit av med jobbet. Hon var i alla fall väldigt gullig tycker jag och sedan i kön började en annan kvinna prata med mig. Hon såg att A hade tagit kokosflingpaketet från korgen och frågade om "mamma skulle baka med kokos idag". Vi pratade med varandra och jag gick sedan hemåt med en ganska varm känsla i magen. I trapphuset hämtar jag posten varpå en äldre kvinna kommer ut från lägenheten snett ovanför som jag aldrig träffat tidigare. Vi hälsar på varandra och precis när jag ska köra in vagnen i hallen säger hon någonting. Jag vet att hon pratar med mig för det finns ingen annan där och hon har inget headset. Jag säger "ursäkta?" varpå hon säger "Det är en förfärlig röra ni har på tomten, det ser för hemskt ut." Jag blir både chockad och förnärmad och säger bara "ja jag vet" så lätt jag kan innan jag försvinner innanför dörren. Vem i helvete är hon att kritisera mig för min mammas trädgård?! Varför ens öppna käften? Vill jag ha hennes åsikt så ber jag om den, kärringjävel. Summan av kardemumman är att all good feeling är nu som bortblåst, det är så synd att en enda människa kan förstöra ens dag och liksom utplåna det andra har gjort/sagt. Usch.

Peace!