Min bästa vän, Lollo, dog natten till måndagen på Västerås centrallasarett av hjärtstopp. Det kom så plötsligt och jag är fortfarande chockad, det känns inte verkligt. Min kärlek och mitt stöd ger jag till Lollos familj, hon var verkligen en underbar person och jag kommer sakna henne ofantligt mycket.

Jag träffade Louice på höstterminen 2004, första året på gymnasiet. Vi blev kompisar snabbt, mycket tack vare Lollo som var så utåtriktad och framåt att hon nästan skrämde mig lite i början. Jag har aldrig träffat en sådan person och kan med all säkerhet säga att jag inte kommer träffa någon som hon i framtiden heller. Hon hade genomgått en levertransplantation 2002, den var lyckad men hon hade gått ned fruktansvärt mycket i vikt, fast utseende är inte allt, någonting vi lärde varandra tror jag.

 (Bilderna är ej i kronologisk ordning)

2005 blev vi bästa vänner under sommarlovet. Hon var alltid rolig att vara med, trots att hon mådde väldigt dåligt ibland och försvann flera dagar i sträck på grund av sin sjukdom. Hon sade vad hon tyckte och bad samtidigt om ärlighet. Det kändes skönt att veta att hon alltid fanns där om jag behövde henne, jag hoppas hon visste att samma sak gällde för henne.



2006 fyllde vi båda arton år, krogvärlden öppnade upp sig för oss. Lollo var i sitt esse när hon festade, att mingla med totala främlingar var någonting hon tyckte var kul. Hon fick dra mig ut från lägenheten i början eftersom jag inte alls kände mig bekväm men hon såg alltid till att jag mådde bra och hon gjorde ingenting som hon visste inte var okej för mig. Lollo Loca var ett smeknamn jag gav henne och vi hade roligt åt det senare. Hon var modig, visste vad hon ville och envis som en oxe! Hon tog körkort snabbt och jag var stolt över henne.



2007 tog vi studenten, båda två var lyckliga över att vi åstadkommit det, jag för att jag hatade skolan och Lollo för att hon var sjuk. Hon flyttade hemifrån och njöt av att vara oberoende, även om det ibland tärde på henne. Jag beundrade henne ännu mer och framtiden såg ljus ut.



2008 blev ett tungt år för mig, min älskade mormor dog och jag mådde extremt dåligt. Lollo fanns där för mig varje gång jag behövde henne, även när hon själv var sjuk. Levern krånglade, som den gjort tidigare, men hon bet ihop och jag hälsade på henne på sjukhuset när hon ville.



2009 kämpade Lollo mot sin sjukdom som nu vuxit till andra problemområden än bara levern. Det gick flera månader mellan våra träffar och jag kan aldrig förlåta mig själv för att jag inte fanns där hela tiden.



2010 blev kort för oss tillsammans men vi hann träffas och fira våra födelsedagar. De stunderna kommer jag alltid att minnas. Jag borde ha varit mer envis som hon och sett till att vi träffats oftare men jag ville inte tvinga henne, hon tyckte inte om att jag skulle se henne så sjuk och utmärglad. Jag hade inga problem med det men som sagt, hennes envishet var större än min tyvärr.

Jag ber om ursäkt för att jag ibland var stolt och inte tog vara på dagarna vi hade tillsammans. Sedan är jag ledsen över alla saker vi planerade som vi aldrig kommer få en chans att uppleva tillsammans. Det känns ensamt och tomt, du var min bästa vän Lollo, vem ska jag nu prata med om alla minnen och upplevelser du och jag delat? Jag vet att du mår bra nu, inga mera sjukhus, ingen mer smärta. Jag ska försöka tänka positivt, skratta och skämta så som du uppskattade att jag gjorde. Jag älskar dig, jag lovar att vi kommer träffas i framtiden och då ska vi se om våra planer och gissningar har slagit in. Vi ses!



Peace!