Fredagen var en besvikelse och lite av en chock, för mig i alla fall.
Jag och morsan skulle försöka komma med i Marie Picassos kör till Körslaget, jag åkte ned på stan där jag träffade Linda och efter ett tag kom morsan dit. Vi fick vänta i dryga fyra timmar innan det blev våran tur att sjunga inför en jury som skulle stå för utgallringen (vi fick alltså inte sjunga direkt inför Marie). Jag sjöng "The Rose" (med Bette Midler) men fuckade upp redan i början med att sjunga fel text. Jag började om medan hjärtat nästan hamrade sig ut ur bröstet på mig och hjärtslagen var allt jag hörde. I mitten snörde halsen ihop sig och jag fick ta ett snabbt andetag innan jag forsatte. Morsan sjöng en folkvisa, "Kristallen den fina", och hon gjorde det perfekt - fina mamma. Ingen av oss kom vidare...
Hur fan tänker de egentligen? Okej, jag förstörde för mig själv men mamma var PERFEKT!
Efteråt skyndade vi oss därifrån och chocken släppte inte riktigt förrän nästa dag. Jag hade nästan trott att både jag och morsan skulle gå vidare, åtminstone så att vi kunde få sjunga inför Marie. Båda kan sjunga och sjunger ju i nuläget i Mikaelikören. Men idag läste mamma i en gammal VLT att Marie hade sagt att hon inte ville ha några traditionella körsångare utan folk med attityd och sedan att hon själv aldrig sjungit i någon kör. Herregud!
För det första, det går inte att ha en kör med 20 individer som tror att de sjunger solo. Hela grejen med en kör är att det ska vara en enda stor gemenskap och att ingen sticker ut. Sedan att hon själv inte har någon erfarenhet av att sjunga i kör gör det hela ännu värre, hon vet ju inte hur det är eller vad det går ut på! Kalla mig bitter, vilket jag inte är, men jag tycker att hon skulle ha letat efter riktiga körsångare för de vet vad de gör och kan sjunga i grupp. Så jävla störande, vad tror hon att en kör går ut på?!
På ett sätt är jag glad över att inte ha kommit med, det betyder att jag kan heja på Ralf Gyllenhammar som är skitcool, go Ralf!
*
En annan sak är att jag ska till Överviktsenheten i Uppsala imorn. Jag börjar bli riktigt nervös nu och skulle gärna vilja ha lite stöd, eller åtminstone uppmuntran om att allting kommer gå bra. Istället får jag lyssna på folks (triviala) problem samtidigt som de verkar ha glömt bort vilken stor och viktig dag imorgon är för mig. Missförstå mig inte, jag älskar mina vänner och vill finnas där för dem, jag vill inte klaga, men ibland behöver även jag få lite omtanke utan att behöva be om det. Håll tummarna för mig och önska mig en operation!
Känner mig lite som en bitch nu men även jag har dåliga dagar och behöver få säga vad jag tycker.

Peace!